Första Advent och döden

När man har också en människas död, i beaktandet över hela livsresan, står människan i sin helhet uppenbarad för en.I all sin storslagenhet.En befriad bild, den är inte häftad vid personliga känslor och tycken. Åtminstone inte om det är en människa som är äldre och obotligt sjuk. Då ser man all kraft, värme och ljus som ligger i ett människoliv, som nu övergått i en annan dimension.

Man ser skalet, det tomma skalet. Hon är inte där.

Vilken gåva hon varit och alltihop i en storslagen aldrig tidigare upplevd överjordisk kärlek. Och man tackar av hela sitt hjärta allt som varit och är och sjunger som i övergången:

”Vår framtid blive lyckelig det önska vi ju, att den ej må bliva besvärlig/ Ty hälsan för oss alla är den ädlaste lott och döden kan snart vara färdig/ att taga oss uti sin öppnade famn vi bedje till den högste att han giver oss sin hand,/ när vi vår sista årsdag en gång fira.”

Läkekraft Inspiration

En välskapt broschyr har sett dagens ljus , angående mitt nya jobb. Jag är redo att pröva mina universella inre vingar i världen. Det är ett jobb som jag skapar själv, ja med hjälp av av fysiska änglamänniskor och osynliga hjälpare.

Är inte livet som en livmoder? Som på sitt underfundiga och oefterhärmliga sätt leder oss i sin födelsekanal, där allt har sin tid, där man alltid får nya chanser, kanske tydligare vägledning om vi vägrar förstå, inse eller fatta vinken. Andra människor är oftast våra verkliga vägvisare och nu tänker jag på dem som blottar våra svagheter. Vi vill att andra ska ändra sig, vi skyller ifrån oss på andra.Våra medmänniskor reflekterar oss själva. Det vi säger om en annan människa är oftast sant om oss själva.

Medan livet korrigerar oss kärleksfullt, går vi kanske i väggen, blir sjuka. Hamnar i ett svart hål.Livet är som en ko som outtröttligt och i kärlek buffar oss i ryggen med sin mule framåt , vidare mot både det lätta och det svåra.

Smärtkroppen, talar Eckhart Tolle om i sina böcker. För mig blev det en nyckel, den här gången,smärtkroppen är Egot , som är som en omättlig drake som vill ha mer.Den lever av smärta.Vi ska inte identifiera oss med den.Istället ska vi gå in i vår inre kropp, känna vår inre kropp. Vi ska inte tänka utan känna hur det känns och hitta det oändliga livet i oss själva.

Oberoende var vi befinner oss i livet och i vår egen utveckling gäller det att bli medveten. Om sin inre kropp, om nuet. Allt vi lider av bottnar i frånvaro. Antingen är vi för mycket i det förflutna och för lite i nuet, eller för mycket i framtiden och för lite i nuet. Och kanske är det lätt att säga för en som kommit till den tredje delan av livet, till den mogna kvinnan. Den visa. Sanningen är tidlös. ” Endast det som är fruktbart är sant” cit. Marie Steiner.

Vi behöver vakna upp, i oss själva och inse vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi ska. Hur ska vi annars kunna röra oss? Har vi inte de inre riktningarna, hur ska vi gå, vilken riktning ska vi ta? Där är rörelsekonster en magnifik ide´.

Rituella kvinnodanser från Balkan, Sacred Dance, Heliga danser, Tai chi chuan och Zenmeditation är mina läromästare.När man lär sig, praktiserar, övar tränar, lär ut. Gud! man kommer i åtnjutande av så mycket kraft och kunskap.

Här kommer nu läkekraft och inspiration som en oskattbar tillgång  på dessa breddgrader. På jorden.

Svanarna och källvattnet

Ett platt vänsterdäck fram på bilen, jag får låna Veenas bil då källvattnet lockar och krukorna är tomma. Det är dagen efter sankt Martin och vitt av snö på marken och grått på himlen. Det är väldigt vitt och grått, sjöns vatten rör sig i gråsvart. ” Nu kan det inte dyka upp några tjäderhönor som pickar grus!, tänker jag.

Jag ser några svanar i vattnet  nära vägen. ”Mina Svanar!” upplever jag överraskad. Och flera svanar. Vägen är smal jag kan inte stanna och jag kör väldigt långsamt. Hjärtat slår, gudinnan har talat och jag är starkt berörd.

Också källan är omgiven av vitt. Jag pulsar i snö. Träden är snöhöljda. Källvattnet är mörkt , bland stenarna på botten  har några kastat i två enkronor för att önska något. Den vita kiselstenen från Findhorn bay  lyser vit. Källan är högre.

Med fyllda vattenkrus på hemvägen. Svanarna ligger och väntar. Det är tre olika konstellationer.Två vuxna, med fyra ungar. En vuxen med tre ungar, ungarna är gråa. Tre större ungar.Sammanlagt tretton svanar.

När jag återlämnar bilen till Veena berättar jag om gudinnan och svanarna. ”Sarasvati!” säger Veena. Den indiska gudinnan Sarasvati sitter på  svan.Hennes andra attribut  förutom svanen är instrumentet vina och kunskapens bok.

Sarasvati handlar om konsten.Tretton är gudinnans tal.

Hemma blandar jag gudinnekorten noga och drar ett kort. Gissa vilket?

Två tjäderhönor på kostigen

På den smala grusvägen genom mina barndomsbygder, den som är gjord efter en kostig. Allt narurligt rör sig i krumbukter, slingrar som  bäckar.  Kor gick lösa på skogen i min barndom och den vägen är nu kulturmärkt. Jag tycker om att färdas den här vägen, det är som meditation. Nånting långsamt och vaket undrar vad som väntar bakom nästa krök och nästa?

Ändå blir jag förvånad när det sitter två tjäderhönor och pickar grus, mitt på vägen. De gör sig ingen brådska.Stora skogshönor, pampiga, vackra.Gör sitt innan de lyfter lågt och flyger in mellan trädstamarna.

Korna är borta ur landskapet, nästan, det betar en flock Hedenhöskor i byn som passeras. Förfäderna och – mödrarna är borta. För mig blir tjäderhönorna som en hälsning från förmödrarna. Vad är budskapet? Kom ihåg vem du är och var du kommer ifrån!

Tjäderhönorna och källvattnet

Jag har blivit beroende av källvatten. Jag har nu i minst två månader bara druckit och lagat mat med källvatten. Inget annat lockar.

I söndags var allt vatten slut. Det räcker ungefär en vecka. i mina två rostfria krukor med lock och en plasthink med lock. Min vanliga källa uppe på Råbergsvallen hade slutat rinna. Jag hade kollat lite på Källor i Hälsingland , det fanns en i mitt bakhuvud Josefs Källa.

Josefs Källa är en mycket vacker källa, jag ville falla på knä, så underbar var åsynen av källan. Rund och öppen. Frisk, god. En stor skopa hänger mot en trästam. Jag öser i vattnet i mina tre ämbar innan jag tackar för denna källuppenbarelse och dess utsökta goda vatten. Jag tackar genom att dansa runt den i den äldsta bönen, tre steg fram och ett tillbaka -enligt Livets Träd -mönstret som går igen i många olika varianter. Jag tackar också i alla riktningar.      Jag tackar Moder Jord. Jag ger henne min respekt.

Jag sjunger ” Lova lova leine, Gud lat sola skeini, over top och over tre, over breiens hvite sne.På jomfru Marias kne. Lova, lova leine.”Så länge som jag  önskar. Långsamt på kullriga stenar.

Jag tänker på ” Ack om jag finge dricka vattnet ditt, solen sken vida. / Ja om jag hade silverkannor tre allt under lunden den gröna.       Jag druckte urur din bara hand, solen sken vida. Men du har varit under mannavåld, allt under lunden den gröna. ” och så vidare. En ballad som jag jobbat mycket med under många år. Som text och dans. En annan historia.

På vägen till Josefs Källa står  två tjäderhönor, på högra sidan av bilvägen och ”talar” sitt symboliska tilltal till mig. Som bekräftelse, att jag är på rätt spår. Enligt min tolkning.

Svanarna och ekorren

Jag har alltid känt att det är respektlöst mot djurvärlden, när de ligger överkörda, mer eller mindre mosade på vägbanorna. Bara att stanna och ta sitt ansvar och lägga det djur man kört över med sin bil, vid sidan av vägen skulle göra skillnad.Stor skillnad.

Tidigare i höstas fick jag hjärtat i halsgropen när en svanfamilj med pappa, mamma och trebarn stod vid vägbanan och ville över en 90 km/timmen-väg, från sjön på ena sidan till en liten pöl på den andra. En annan dag tänkte jag vara uppmärksam och titta om jag såg svanarna någonstans. Såg något vitt i vattnet i pölen på höger sida och i backspegeln ser jag en svangrå unge som gick  längs vägen på samma sida, som jag kört förbi utan att ”se” den!             

Numera har de gudskelov stuckit iväg. Det är nu och då nån pigg ekorre  som ska skutta över vägen och det brukar gå bra för det mesta. Igår var den sent ute och jag såg den inte förrän den var mitt framför bilen och i backspegeln ser jag att den ligger kvar på vägen.

Jag har haft körkort i flera årtionden men aldrig kört på ett djur.Nu har jag kört över en ekorre. Jag stannar och vänder, det är flera fordon som hinner åka över den innan jag plockar opp den.Den ligger i en plastkase i bagageluckan när jag kommer hem.Jag ska begrava den, den är för mosad för att jag ska kunna hedra den med att ta hand om pälsen.Enligt min ena bror,  jägaren , hör jag på rösten att en ekorre inte är något att tala om.Och om jag vill spara svansen ,det är bara att skära av den.

Det är full insyn i vår trädgård så jag går in i uthuset där på trappen får jag ta till yxan, då kniven var för slö. Nu hänger en ekorresvans i farmors vävstol i uthuset.

Om det inte varit full insyn hade jag kanske begravt det som är kvar av en ekorre hedervärt i komposthögen.Men nu är det som sagt, ja jag vill inte känna mig iakttagen. Inte heller vill jag lägga ut slamsorna i skogen till vilda djur och fåglar som kanske vore det lämpligaste eller naturligaste. Jag är   egoistisk och går iväg till myren.  Nu är stubbarna plötsligt som gravstenar, det är här jag gräver en liten grop bland tallrötter, alldeles för grund, och lägger lite björnmossa i botten.Håller en liten ceremoni. Ber om förlåtelse och tackar ekorren att den har offrat sitt liv för att jag ska lära mig ta ansvar, för den jag är och att vara sann mot mig själv. Genom att hedra den,  hedrar jag också mig själv.Jag sänder min tacksamhet till ekorrarnas gruppsjäl.

Ekorren är alltid nyfiken och pigg. Den lever i nuet, och det gamla är glömt. Så är det.

trädritual

Vid mitt senaste besök vid Myren, där sedan några år tillbaka de ståtliga tallarna består av stubbar. Min tall, eller stubbe brukar jag hedra med ritualer, eller ceremonier eller övningar i de olika vädersrecken medsols.

Nu fick jag en ”syn”.På varje stubbe, jag räknade till femton, sexton ser jag en kvinna, eller om det är trädanden.Och inspirationen infinner sig i samma ögonblick- simultaneously-hur vi utför det som en ritual för att hedra träden.

En ide´som jag vill utföra.

Att fotografiskt och konstnärligt dokumentera  denna ceremoni var en del i synen.

Jag söker femton kvinnor som vill delta i detta ”experiment”.

om att sticka och nålbinda

Jag ska aldrig mer sticka! så kan man tänka efter en tragisk händelse när en stickbutik i Gamla Stan snodde min stickdesign och jag slutade sticka av svårmod.Man kan tänka så att man tror att det är sant. I tjugo år!!

Tills man av outgrundliga händelser tänker om. Under tiden jag vägrat befatta mig med stickkonsten har jag nålbundit. Ja, vad jag har nålbundit. Inte så traditionellt, men påhittigt : babyfilt av tvåtrådigt garn, poncho av Jakull från Nepal, halsdukar, handledsvärmare och babyluvor i entrådigt ekologiskt finullsgarn, eller handspunnet tvåtrådigt på slända. Handledsvärmare   och baby luvor kunde jag inte sluta med.

När jag stickade var det av garn som jag växtfärgat. Och jag dansade fram tröjor. Från början av åttiotalet. Mönsterstickade.Också meningar som : ”vad vi tro vår broder om, det giva vi honom kraft att utföra.” Ett citat ur Sara Lidmans böcker som jag mediterade mycket över.Och stickade in i ett verk. Det var konstverk samtidigt som jag bodde  och födde barn i en manskaps vagn i en skogsglänta.

Hur går det till när man tänker om? det är många olika saker som samverkar samtidigt och framför allt behöver man tänka om. Tänk om man aldrig tänkte om! Det är väl dags helt enkelt.Och jag hade tappat bort mig själv. Jag kände inte igen mig själv. Var befann jag mig nånstans? Eller var är du Lilian? Man är på botten.Och därifrån har jag kravlat och då hade jag lyckligt nog växtfärgat en del  av skogens mossa och lav, men också av krapprot. Röda, olika nyanser krapprött beroende på underlaget s vita, grå eller svarta naturfärg. Förra hösten började jag på en tröja, som bara blev halv.

I höst råkade jag titta på de växtfärgade garnerna och plötsligt kom jag ihåg!!!!Att det är växtfärgerna som ledsagat mig, det är dom som stickat åt mig.Mina fingrar hade varit  som fålar på grönbete.Trots min gamla tanke, mitt gamla spöke. Började jag med något smått bara. Ett par barnvantar. Ett par till. Ett par stora vantar enligt ”Lettvians Mittens” som varit min stora inspiration på 80-talet till tröjorna.Med tre färger och på mitt vis. Ja och därefter påhejjad av en nyvaken inspiration av de fantastiska färgerna,  ännu ett par och nu påtagligt dansant.

Jag började känna igen den barnsliga glädjen, påhittigheten och som ett barn vill jag visa vad jag har gjort. Andra gången jag visade vad jag gjort ,på Event som entreprenörskap, uttryckte jag känslan av ”dansvantar”. Och mottagandet, gensvaret  som jag emottog var så varmt och kärleksfullt att… nu håller jag på med sjätte paret Dansvantar.De är min skapelse och jag ser att det är gott. Det gör gott. Jag blir inspirerad hela tiden. Och alla som ser mina Dansvantar blir glada.

Nu håller jag på med att fästa alla garnändar så att vi kan bli fotograferade. Idag ska vi bestämma , fotografen och jag, det är en Mästarinna i foto när vi ska träffas uppe på en fäbodvall. Lång upp i stora skogarna där luften är befriad från elektricitet och annat skumt. Där källvattnet flödar friskt.Att föreviga mina dansvantar. Tjoho!Det blir nästa roliga.

Detta är dansdårens allra första inlägg

Nyss när jag lyssnade på joik Maderaahka med Solveig Andersson blev allt osammanhängande helt.När alla bitar inte passar ihop blir det liksom ”glapp”. Att lyssna till denna sju minuter joik fogade samman, jag blev hel och hållen. Hel. Och hållen.Tack.

Så har Maria-bästa-fotograf och jag bestämt träff till veckan.Fotografering av Dansvantar. Hon fattar galoppen. Vilket är förutsättning för att skapa.

Och hur allt är möjligt, hela tiden. När jag fattade att hon tänkt att hon skulle komma till mig, och jag tänkt att jag skulle komma  såg jag plötsligt hur vi skulle träffas ..på vägen..efter Kalvstigen och åka upp till Råbergsvallen.Där jag brukar hämta källvatten. Senast plockade jag skägglav efter skogsvägen som jag färgade några ullgarnshärvor med. Ja där i vilda, friska skogen utan all elektricitet…det är annan luft, befriad, välgörande. Högt och rinnande vatten. Källa och bäck. Dansvantemiljö